En bok med väldigt suggestiv och obekväm stämning som visar hur det förflutna kan påverka resten av livet.
Ulrika Ewerman skriver om Judith som flyttat runt till många platser under sin barndom, tills hennes föräldrar till slut köper ett stor hus på landet.
Det skulle kunnat vara en alldeles idyllisk uppväxt. Till ytan och utåt sett är den det men innanför hemmets dörrar är det en kylig och obehaglig stämning utan kärlek och tillit. Hennes föräldrar är inte lämpade för barn, eller för varandra. Med små nyanser och detaljer skapar Ulrika Ewerman en olycklig flickas tomhet och saknad av trygghet som bygger upp en sköld mot omvärlden för att inte bli sårad.
Det är en stark och känslosam berättelse. Hur präglar en kärlekslös barndom vuxenlivet? Judith blir vän med syskonen Valter och Vera, och hon vågar börja känna tillit, för första gången i sitt liv.
Syskonens relation med varandra väcker många tankar, och känslor. En relation man vill diskutera.
Vera kräver av sin bror Valter att han gör som hon säger. Hon vill bestämma över hans liv. Ha makten över ödet. Det är en fruktansvärd sak att kräva. Hon vill styra över andra människors liv, för att hennes liv ska bli som hon vill. Ett beteende som får stora konsekvenser. Ett agerande som vi borde prata mer om eftersom det är vanligt men tyvärr inte så diskuterat.
Judith blir förälskad i Valter, men när hon tror att Valter ska finnas kvar i hennes liv, försvinner han och bryter all kontakt utan förklaring.
Ett svek som sätter stora spår i en redan trasig själ. Hon flyr hemmet för att satsa på skola och karriär. Lämna det som varit bakom sig.
Men när hennes far hittas död måste hon återvända, för att rensa ur huset. Då möts de igen.
En bok som handlar om relationer och tillit och som passar att läsas och diskuteras i en bokcirkel.
Det är karaktärer som stannar kvar och fortsätter leva i mina tankar under lång tid efter att jag stängt boken.
Jag_skriver_om 