Jag skriver om förundran.
📗💚📗💚📗
Jag kan inte låta bli att bli kär i den här boken.
Ulf Ellervik visar sådan genuin och sann kärlek till sina provrör och kemikalier.
Förundran, om vetenskapens små njutningar. En titel som stämmer så bra till denna lilla hyllning av laboratoriets förunderliga och magiska värld.
Ulf Ellervik skriver dessutom på ett medryckande och njutningsfullt sätt så att jag nästan känner mig nyförälskad.
Jag blir glad och lycklig av att tillbringa en stund med honom och han utstrålar en värme som förvånar och överrumplar mig. Laboratorier och forskning brukar inte ge mig lyckokänslor, snarare rysningar av obehag.
Men när Ulf Ellervik berättar om sitt arbete och tankar kring det vill jag sätta på mig en vit rock och följa med honom in i den sterila miljön.
Han jämför sitt laborerande med matlagning. Kemikalierna som mäts upp och blandas är som ingredienser i ett matrecept.
Skillnaden är att när han lagar mat brukar det inte finnas risk för explosioner.
Ulf Ellervik skriver och beskriver sina krångliga termer och tillvägagångssätt med en precision och noggrannhet. Han beskriver moment som för mig låter dödens trista, något han är medveten om men förklarar charmen med. Det är bra att ha tråkigt ibland. Det är då kreativiteten väcks.
Upprepande och långsamma moment ser han som meditation och ett sätt att umgås med sina tankar.
Det är så fint, och sant.
Även om jag inte har någon längtan efter att arbeta i ett laboratorium blir jag otroligt inspirerad av hans glädje och förundran.
Tänk att någon som beskriver sitt kliniskt rena och noggranna arbete i ett labb kan vara så underbart och lustfyllt att läsa om.
Jag älskar hans barnsliga förtjusning och okonstlade syn. En professor med barnsligheten kvar och en aldrig sinande nyfikenhet. Hans barnsligt nördiga sätt att se på saker är underbart.
Det är nörderi när det är som allra vackrast, och en njutning att läsa om.
📗💚📗💚📗
Jag_skriver_om 